Bladen brinner

Häromdan nämnde jag att jag lyssnade på premiäravsnittet av en podd vid namn Bladen brinner. Det är Johanna Lindbäck, en av mina favoritförfattare inom genren ungdomslitteratur, och Lisa Bjärbo som ligger bakom podden som alltså handlar om barn- och ungdomslitteratur.

Har ni barn, är ni förskollärare eller lärare eller har ni bara barn och ungdomar omkring er i tillvaron på annat vis tycker jag att det kan vara en bra idé att lyssna!

Uppdatering om Läsutmaningen 2015

 

 "Under 2015 är tanken att jag ska läsa böcker från 30 olika länder, minst 20 böcker skrivna av manliga författare och böckerna ska vara skrivna under minst 10 olika årtionden. Till dags datum har jag läst 26 böcker, för närvarande har jag hunnit en bit in i bok 27." Så skrev jag när jag gjorde en sammanfattning av mitt läsprojekt drygt en fjärdedel in i det.

 

Till sist kunde jag konstatera att jag hann läsa 49 böcker under 2015. Det var ganska långt ifrån mitt läsrekordår, men ändå ett av de bättre. I läsutmaningen bockade jag av 18 länder, 20 manliga författare och 9 olika decennier innan året tog slut. Således tog jag mig bara i mål med en av tre delutmaningar, eller vad vi ska kalla det. De manliga författarna.

Såhär i efterhand anser jag att det går att peka ut en enskild anledning som bidrog extra mycket till att jag inte lyckades med läsutmaningen. Eller kanske två. Eller nej, tre anledningar stack ut. En var Madame Bovary, vilken inte föll mig helt i smaken. Jag kämpade med den länge. Att vädret inte tillät balkongläsning under sommaren var nog en annan anledning. Jag fick ingen riktig läsro inomhus.

Den tredje och största anledningen till mitt misslyckande med läsutmaningen var Michail Bulgakov. Om jag kämpade med Madame Bovary länge så kämpade jag med denna bok länge. I månader. Tyvärr tappade jag mycket av min läslust i detta kämpande och sedan återkom den aldrig riktigt under återstoden av året. Faktum är att den fortfarande inte helt återkommit såhär nästan fem månader in i 2016. Men att jag nu läser fritt igen har iallafall varit av godo för rehabiliteringen av min läslust! Detta antar jag att jag får tillfälle att återkomma till vid senare tillfälle dock.

Deckare är inte min favoritgenre, men för att snabbt avverka böcker var den utmärkt. Och det visade sig att just denna bok var riktigt bra dessutom.

Mot slutet av året flikade jag emellan med en hel del ungdomsböcker. Ungdomsböcker är min bästa bot mot läslustbrist. Ungdomsböcker är dessutom ofta mycket bättre än romaner och annan "vuxenlitteratur".

En av mina starkaste läsupplevelser under tvåtusenfemton visade sig bli denna bok, Boktjuven. Den var helt underbar! Om ni inte har läst den kan jag verkligen rekommendera er att göra det.


Sammanfattningsvis kan läsutmaningen 2015 sägas ha varit både bu och bä för min del. Jag lyckades med min långvariga längtan efter att läsa mer varierat. Jag läste böcker av författare jag aldrig läst förut, jag läste böcker av författare från länder jag aldrig läst förut. Jag upptäckte nya favoriter. Jag prickade av ett par klassiker. Tyvärr visade det sig också att ett par bokval inte var så lyckade för min läslust och såhär i efterhand borde jag kanske inte ha envisats med att traggla mig igenom dem. Samtidigt är jag glad att jag trots allt gjorde just det. Det är genom att testa nytt man kan finna nya favoriter. Det hade lika gärna kunnat bli så.

Vid årsskiftet hade jag som målsättning att genomföra återstoden av läsutmaningen under 2016. Men i nuläget känner jag att jag hellre fortsätter läsa luststyrt. Kanske tänker jag om längre fram, men i nuläget får det bli som det blir med att pricka av de 12 länder och det decennium som fortfarande återstår för att utmaningen ska bli komplett utförd.

Kanske gör jag om utmaningen i sin helhet någon gång. Men då kommer jag nog ha det i bakhuvudet att jag byta ut böcker jag får kämpa med i ett tidigare läge. Kanske skulle jag också ändra lite på den. Kanske vore det en bättre idé att läsa böcker från 20 länder och av 30 olika manliga författare än tvärtom. För jösses så svårt det är att finna böcker från så många olika länder! Och när man vanligtvis har en läsrepertoar med böcker från ett mycket mindre antal länder är kanske utmaningen att utöka dem till tjugo stycken fullgod?

Avslutningsvis så vill jag också utmana er att läsa mer varierat, kanske genom att haka på den här läsutmaningen under 2017 (eller varför inte starta vid nästa månadsskifte eller vid halvårskiftet juni/juli)? Eller genom utmana er själva på något annat vis? Möjligheterna äro oändliga!

Läsutmaningen - en fjärdedel på väg

Jag kastar mig rakt in i en uppdatering av min läsutmaning, efter ännu en tids tystnad. Sådär som jag tänkt att jag ska göra, istället för att ursäkta min tystnad eller utlova ohållbara löften om bättre bloggande framöver. Jag vill att min blogg ska slippa det där slentrianskrivandet, skrivet bara för att det inte ska vara tomt och tyst. Hellre får det då bli långa pauser. Med det sagt hoppas jag dock att jag ska kunna göra bloggen till en större del av mitt liv igen, jag saknar och tänker på den mycket. Liksom jag saknar att fotografera med min systemkamera, som stått övergiven hemma i Dalarna hela mitt sista studieår i Göteborg. Nu är jag hemma igen, och våren är på ingång, så snart ska jag nog kunna publicera lite nya bilder här som inte redan skymtat på Instagram.

Jag råkade sväva ut i alla fall. Åter till läsutmaningen nu. Under 2015 är tanken att jag ska läsa böcker från 30 olika länder, minst 20 böcker skrivna av manliga författare och böckerna ska vara skrivna under minst 10 olika årtionden. Till dags datum har jag läst 26 böcker, för närvarande har jag hunnit en bit in i bok 27.

Hur har det då gått med själva läsutmaningen?
Sex män har lästs (John Green har fått äran att läsas hela två gånger, men jag räknar honom för rättvisans skull bara en gång ändå). Fem länder har prickats av (Förutom mina vanligaste länder Sverige, USA och England även Finland och Australien). Snart kan jag också lägga lägga till Kanada på listan. Slutligen återstår årtiondena. Förutom 2010- och 2000-tal, som väl är ganska självklara har jag genom Richard Yates och Toni Morrison mött 1980-tal, genom Stephen Chbosky och Bukowski 1990-tal och 1960-talet fann jag genom John Williams omskrivna Stoner.

Det som utan tvekan gått bäst hittills är att läsa olika årtionden. Att det gått lite sämre med de övriga två kategorierna får jag beskylla bibliotekets ungdomsboksavdelning, som ligger alldeles innanför entrén. Jag har helt enkelt inte tagit mig så mycket längre än så. Därtill har biblioteket just denna dag öppnat för utlåning igen efter ett par veckor då de bytt utlåningssystem eller något åt det hållet. Så snart det finns möjlighet ska jag bege mig dit och låna en ny hög med böcker och då ska jag ta sats och springa till den skönlitterära delen på övervåningen med min boktipslista anpassad till läsutmaningen. Det vore ju själva den om jag skulle misslyckas med läsutmaningen när det saknas bara 24 länder och 14 manliga författare med närmare åtta månader kvar av året!

Laleh och läsutmaningen

Jag tänkte tipsa er om den fantastiskt fina dokumentären om Laleh som finns att se på SVT Play i hela 22 dagar till. Laleh - jag är inte beredd att dö än. Ju mer jag ser och hör om och av Laleh desto mer trollbunden blir jag. Hon är en fantastisk artist. Och dokumentären var himla fin. Så se den. Se! (genom att klicka på länken kommer ni direkt till rätt sida på play).

I övrigt tänkte jag att det kunde vara läge för en uppdatering om läsutmaningen. Böcker från minst 30 olika länder, av minst tjugo män (eftersom jag sällan läser annat än kvinnliga författare i vanliga fall) och från tio minst olika årtionden.

Hur har det gått då?
Inatt läste jag ut min fjortonde bok för i år.
Jag har hittills avverkat två titlar av män och böcker från tre årtionden. Nästa bok kommer öka på båda dessa siffror, till tre titlar av män och fyra årtionden. Länderna är fortfarande bara tre. Men jag har fått ett gäng tips av läsande vänner, så det ska det bli ändring på framöver. Norge, Nigeria, Spanien, Frankrike, Finland och Ryssland, Mexiko och Sydafrika är länder jag ska försöka pricka av framöver. Sedan har jag nog en oläst titel från Irak i bokhyllan också.

Har ni fler tips tar jag emot dem med glädje! Det är inte helt lätt att veta var man ska börja när man vill läsa bra böcker men samtidigt klara utmaningen...

Läsutmaning

När Johanna Ö på bloggen Bokhora för lite mer än ett år sedan skrev om en läsutmaning hon tänkt genomföra under 2014 önskade jag att jag också kunde haka på. Men jag insåg mina begränsningar, som jag skrev i föregående inlägg har 2014 varit fullspäckat med studier. Samtidigt konstaterade jag vid min traditionsenliga årssammanfattning på nyårsafton för drygt två veckor sedan att jag under 2014 läste färre böcker än på många år. 39 stycken totalt. Inklusive kurslitteratur. Och barnböcker. Det kändes inte alls okej. Särskilt som jag året innan slog nytt läsrekord och landade på över 70 böcker. Så passerade 2014 och Johanna skrev en redogörelse för hur hennes läsutmaning hade gått och jag blev påmind om hur rolig den hade verkat.

2015 var också tänkt att bli ett fullspäckat år. Men mina planer för 2015 visade sig, som jag skrivit så smått om förut, inte gå riktigt som jag hade tänkt mig. Och här befinner jag mig nu, inkomstlös och arbetslös. Det ska nog lösa sig någorlunda bara jag flyttat hem och tagit tag i det, min förhoppning är ju att få vikariera under den kommande terminen. Men jag räknar samtidigt med att få en del tid över för annat också. Och då är det klart att jag fortsätter prioritera läsningen, som faktiskt åter börjat ta mer plats i mitt liv efter att medvetet ha nedprioriterat andra saker. Hittills har jag hunnit läsa ut sju böcker i år. Och fler ska det definitivt bli.

Jag har dock en tendens att hålla mig inom vissa gränser när jag läser. Hittills i år har jag läst ut en bok av Nora Roberts och alla Denise Rudbergs chicklitböcker. Och nu är en bok av Sophie Kinsella påbörjad. Det är uteslutande kvinnliga författare, moderna böcker och från några få länder som i huvudsak trängs i mina läslistor. Därför känns Johannas utmaning så särskilt passande. Under 2015 är planen att jag ska läsa böcker från minst 30 länder. 20 av dessa ska vara skrivna av män (eller kvinnor, beroende på vad man vanligtvis läser mest av) och de ska vara skrivna under minst 10 olika årtionden. Alltså, hur roligt låter inte det?! Jag har länge tänkt att jag ska vidga mina vyer mer och nu kommer jag ju verkligen få tillfälle att göra det. Efter att ha kastat ut en liten förfrågan på ett visst skrivforum har jag redan fått ett gäng titlar och författare att kolla upp. Sedan har jag ett par idéer själv också. Så nu ska jag bara klara av den här flytten, uppsöka biblioteket och börja läsa! Eller ja, fortsätta läsa snarare. Utanför min vanliga comfort zone.

Någon mer som känner sig lockad att haka på? Det är ju lite i senaste laget nu, men ändå!

Vad gäller länder har jag hittills prickat av två och har påbörjat ett tredje, Sverige, USA och England. Det har enbart blivit kvinnliga författare ännu. Därtill har jag klarat av (20)00-talet och (20)10-talet. En ganska bra start ändå, tycker jag. Fortsättningsvis hoppas jag att jag blir lite bättre på att blogga här igen, inte minst om böcker. Och om denna läsutmaning, förstås.

Steget efter, Henning Mankell.

Jag kan erkänna att jag inte var vidare glad över att behöva läsa Mankell under deckarkursen förra sommaren. Några vidare förhoppningar hade jag inte heller, även om de Wallander-deckare jag sett filmatiseringar av varit helt okej. Det är ju ändå ett ganska långt steg mellan bok och film ibland. Och de där självgoda gamla gubbarna.. är inte de bara överskattade?

Det dröjde dock inte länge innan jag var fast. Snarare var jag fast från första sidan och mina fördomar fick jag äta upp rätt ordentligt. Steget efter är en av de bästa deckare jag någonsin läst och jag är mycket nyfiken på att läsa övriga böcker i Wallander-serien. Kan hända att boken är i längsta laget, men det är okej. Betyg: 4/5.

Fladdermusmannen, Jo Nesbø.

Läser man en sommarkurs om deckare är det ganska enkelt att det ingår en del sådana i kurslitteraturen. Både före och efter det att jag läste Fladdermusmannen fick jag alltså uppleva olika typer av deckare, av varierande kvalitet. Läser man på omslaget av Fladdermusmannen står det att boken är en internationell storsäljare. Det hade jag väldigt svårt att förstå. Så vidare bra tyckte jag faktiskt inte att den var. Jag hade väldigt svårt att betygsätta Nesbøs bok, minns jag. I slutändan valde jag det snällare alternativet och gav boken 3/5 i betyg. Men de övriga böckerna i serien känner jag inte minsta sug efter att läsa...

Överensstämmelser, Simona Ahrnstedt

Förra sommaren läste jag ju, precis som i sommar, en litteraturvetenskaplig sommarkurs. Det innebar mycket läsning, mycket mer än i år. Ändå kunde jag inte hålla mig ifrån att läsa en bok helt för nöjes skull mitt i all annan litteratur. Jag hade länge velat läsa Överenskommelser och plötsligt kunde jag inte motstå den längre utan gav mig själv ett par dagar med mindre (eller kanske rentav inget) plugg utan bara nöjesläsning. Kanske var det så att jag inte hade något val. För när jag väl börjat läsa kunde jag inte lägga ifrån mig boken igen

Många hackar på romance. Själv är jag inte vidare bevandrad inom genren, även om jag nog ramlat över en och annan pocket under tonåren efter att ha gjort raider i mammas bokhylla eller så. Det är inget jag varit särskilt intresserad av liksom. Men Simona Ahrnstedt skriver inte "hjärndöd romance", om ni tillåter uttrycket. Det här är en bok som berör, väcker känslor och en önskan om att läsa mer. Och mer ska jag också läsa, för det finns två böcker till i samma serie och en ny serie är för tillfället under skrivande. Jag ser verkligen fram emot att följa Ahrnstedts fortsatta författande.

Betyg? 5/5 såklart!

Mordet på Orientexpressen och Tio små negerpojkar, Agatha Christie

 Bild: Privat

Som avslutning på min sommarkurs skulle det skrivas en tenta baserad på en eller två (minst) böcker som ingick i kurslitteraturen. Jag hade väldigt svårt att bestämma mig för hur jag skulle lägga upp den. Till slut blev det i alla fall så att jag valde att läsa två böcker av Agatha Christie och skriva en jämförande analys mellan dem. Detta var min Christie-premiär och den gav mersmak. Särskilt fastnade jag för Mordet på Orientexpressen. Trots bokens ålder är den ju en klassiker som läses och älskas av nya generationer och det är inte svårt att förstå. Boken får 4/5 i betyg.

Bild: Privat

Tio små negerpojkar var en annorlunda variant på temat "låsta rummet", det vill säga där ett visst antal personer befinner sig på en plats och någon av dem är mördaren. Det var en klurig gåta med en svåråtkomlig lösning, även om man delvis kunde räkna ut svaret framåt slutet på boken. Den får liksom Mordet på Orientexpressen 4/5 i betyg.

Kriminallitteratur och 13 svenska deckardamer.

 Bild: Adlibris

Bland böckerna jag läste i sommarkursen Moderna kriminalromaner återfanns förstås, utöver deckarna, också en del facklitteratur. Två av fackböckerna läste jag från pärm till pärm och därför tar jag med dem här.

Kriminallitteratur av Kerstin Bergman och Sara Kärrholm var huvudboken i kursen och jag fann den mycket givande. Den ger en överblick över kriminal/deckargenrens utveckling och fördjupar sig i de författare som varit och är viktiga för genren. Personligen har jag ingen större erfarenhet av deckargenren men den här boken väckte intresset att fördjupa mig i den i framtiden.

Det är kanske lite knepigare att betygsätta facklitteratur, men jag gör det ändå. Kriminallitteratur är både intressant och lättläst och jag gav den därför 4/5 i betyg.

Bild: Privat

13 svenska deckardamer är en bok som skrivits av 13 olika författare i samarbete med BTJ förlag. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva denna, kanske som en essäsamling där 13 olika svenska kvinnliga deckarförfattare och deras författarskap står i fokus? Eller utförliga recensioner av tretton författare och dess böcker? Ja, det låter bra. En essäsamling slash djupgående recensioner. Har man inte läst böckerna som tas upp i dessa texter kan man nog uppleva det som att man får framtida läsupplevelser något förstörda eftersom en del av handlingen avslöjas på förhand. Men jag tyckte i huvudsak att texterna var intressanta och väckte intresset att gå vidare och upptäcka alla dessa författarskap jag just läst om.

Den här boken var om möjligt än värre att betygsätta än Kriminallitteratur, så därför satte jag aldrig något. Men jag kan säga att jag inte alls uppfattade tiden det tog att läsa boken som bortslösad, vilket kanske kan säga tillräckligt mycket.

Skumtimmen, Johan Theorin

Bild: Privat

Innan jag började läsa den här boken var jag rädd att den skulle vara för läskig. Det visade sig att jag oroade mig i onödan. Den överraskade istället mycket positivt, inte minst då den förde mig till Öland och väckte nyfikenhet för denna del av Sverige, som jag hittills aldrig varit i. Eftersom det var en tid sedan jag läste boken minns jag inte riktigt vad mer jag tänkte om den, men betyget blev 4/5 och jag tror att jag kommer läsa fler böcker av Theorin.

Steget efter, Henning Mankell

 

Bild: Privat 

 

Året närmar sig sitt slut och jag har 39 utlästa böcker kvar att redovisa. Yepp, 39! Jag har slagit mitt tidigare läsrekord med råge i år, och ändå är det inte slut än... Först ut är denna.

Jag har varit skeptisk till Mankell, så när jag nu skulle läsa min första bok av honom då den ingick i min sommarkurs visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Jag har såklart sett en hel del av filmatiseringarna, men det är ändå svårt att bilda sig en uppfattning om en bok utifrån dem.

Den här boken var lång, och bitvis var den lite seg i jakten på mördaren. Vissa stycken hade kanske kunnat strykas utan att man för den skull skulle missa något. Men från första sidan var jag fast i handlingen och har definitivt fått lust att läsa mer av Mankell i framtiden. Boken får 4/5 i betyg.

Fladdermusmannen, Jo Nesbø

Fladdermusmannen föll mig inte alls i smaken. Den var seg och upprepande, på tok för lång. Att den fått pris för bästa nordiska deckare eller vad det kan ha varit är mig helt obegripligt. Helt klart var den en av de sämsta deckarna jag läste under sommarkursen. Betyget blir en svag 3/5.

Överenskommelser, Simona Ahrnstedt

Bild: Privat

Jag kände att jag behövde en paus från alla ruskiga sadistmördare som ingick i sommarkursen Moderna kriminalromaner jag läste i somras. Då tänkte jag att Simona Ahrnstedts debutroman Överenskommelser, som jag haft liggandes överst i bokhögen sedan i början av året utan att ha hunnit öppna den, skulle kunna bli en skön motvikt. Romance liksom. Inte finns det väl några sadister i dem? Tji fick jag! Men jag förlåter det, då boken i sin helhet var riktigt bra. Jag har följt Simonas blogg bra länge nu och på sätt och vis känns det som att jag känner henne, även om hon i sin tur förstås inte har den blekaste om vem jag är. Jag var därför lite rädd att jag inte skulle tycka om den. Som jag konstaterade i föregående mening var rädslan dock obefogad. Jag ska inte säga att jag är väl bevandrad inom romancegenren, men hade väl ändå vissa förväntningar på vad som komma skulle. Såklart var det kärlek. Men jag hade aldrig kunnat gissa att historien skulle vara utformad så som den var. Det var en positiv överraskning!

Jag hade läst en del uppskattande kommentarer om det realistiska språket i boken och om jag måste peka ut något jag inte riktigt tyckte höll måttet så var det överraskande nog på den punkten det fallerade. Jag lyckades inte uppfatta det tidsenliga i språket. Men! Däremot uppskattade jag att boken var så väl genomarbetad när det kommer till tidsenliga detaljer, och det känner jag ändå är det viktigaste.

Simona har under tiden då min boktrave fått stå tillbaka till förmån för kursböcker hunnit komma ut med sin andra bok, Betvingade. Den ser jag fram emot att få läsa härnäst. Och så betyget då, till sist. 5/5. Utan tvekan.

Till dess din vrede upphör, Åsa Larsson

Till dess din vrede upphör är en spänningsroman med övernaturliga inslag och ingår i en serie. Jag hade inte läst någon av de tidigare delarna, och jag tror att läsningen förlorar på det även om böckerna är fristående från varandra och det nog är tänkt att man ska kunna hoppa in mitt i serien. Än en gång är det en bok som ingår i min sommarkurs Moderna kriminalromaner, vilket gör att jag måste läsa just denna bok. Hade det varit ett eget val hade jag väntat med att läsa den tills jag hade läst de föregående delarna. Om jag nu hade valt att läsa denna serie alls, för övernaturliga inslag i en deckare känns inte riktigt rätt sådär rent spontant. Jag läser aldrig böcker med övernaturliga inslag annars, bortsett från Harry Potter, ungefär.

När jag nu ändå läst Till dess din vrede upphör, så känner jag trots allt att det var rätt okej. Larsson håller det övernaturliga på en överkomlig, lågmäld nivå som inte gör att jag stör mig på det. Hon har i övrigt ett lätt språk. Vissa stycken är poetiska och utan tvekan det jag tycker bäst om i boken. Hon krånglar inte till saker och ting, och boken är väldigt lättläst vilket jag uppskattar när handlingen i sig stundvis är ganska otrevlig läsning.

Det jag finner mest intressant i boken är de fasta karaktärerna, och om jag skulle få för mig att läsa de tidigare och eventuellt senare böckerna i serien så är det för deras skull.

Till syvende och sist känner jag inte att det finns så mycket mer att säga om den här boken, och liksom nyss när jag skrev om Män som hatar kvinnor måste jag ta det som ett tecken på att den här boken inte är värd ett så högt betyg som jag kanske tänkte mig när jag just läst ut den. I bokboken står 4/5 noterat, och även om jag låter fyran stå kvar så är den inte lika stark nu utan ligger alldeles på gränsen till en trea.

Män som hatar kvinnor, Stieg Larsson

Män som hatar kvinnor var nog den bok som stod allra högst på min vägrar att läsa-lista. Inte för att jag trodde den skulle vara dålig, absolut inte. Den stod där för att den hypats och lästs och pratats om så jag blivit alldeles less trots att jag egentligen inte visste mer om den än att en av karaktärerna hette Lisbeth Salander och var datahacker med väldigt mycket kajal. Nej, jag trodde inte att Män som hatar kvinnor skulle vara dålig. Men jag hade inga skyhöga förväntningar heller när jag gav mig i kast med läsningen som blev oundviklig tack vare sommarkursen jag läser där den ingick i litteraturen.

Jag tror jag hade hunnit ungefär trehundra sidor, det vill säga mer än halvvägs, igenom boken när det äntligen började hända något. Jag var skeptisk dessförinnan, trodde inte att den skulle lyfta och att hypen inte var överdriven. Men sedan lossnade det. Med Val McDermids Sjöjungfrun sjöng sin sång i färskt minne läste jag ett par partier med extremt obehag. Ungefär samtidigt inföll även bladvändar-modet. Jag ville bara få alla lösa trådar sammanflätade, ville begripa det jag inte kunde få ihop på egen hand.

Och sedan var boken plötsligt slut och kvar satt jag med en drös tankar och en känsla av förvirring. Hur bra var den egentligen? Bra nog för att jag verkligen ska längta efter att få läsa de andra två böckerna i trilogin. Men jag är osäker på vad Män som hatar kvinnor i slutändan är värd för betyg. Det har gått en tid sedan jag läste ut den och jag är fortfarande inte riktigt klar över det. I bokboken skrev jag 4(5)/5 ?. Det där som kändes i magen under läsningen försvann snabbt när jag lagt undan boken i bokhyllan för att påbörja en ny. Förstås, kan det vara så att jag läst otroligt många böcker på kort tid och därför inte riktigt kunnat gå runt och minnas och känna den här, men jag tror faktiskt inte det. För jag minns McDermidsTony Hill och Angelica, och jag bär fortfarande med mig Harriet Vane från Sayers Kamratfesten som jag läste i början av sommaren. Och om jag inte bär med mig karaktärerna härifrån trots att boken berörde väldigt starkt under läsningen, så kan den inte få mer än 4/5 i betyg.

Med det sagt, hoppas jag att ni som eventuellt gjort likadant som jag och vågat vägra Larsson på grund av att den hypats, vill tänka om. För detta är trots allt en ytterst läsvärd bok!

Sjöjungfrun sjöng sin sång, Val McDermid

Sjöjungrun sjöng sin sång är först ut i serien som ligger till grund för tv-serien Mord i sinnet. Psykologen Tony Hill och polisen Carol Jordan står i fokus. I denna första bok försöker de få fast en seriemördare som dödar sina offer med hjälp av olika gamla tortyrmetoder. I den här boken får man insikt i hur mördaren tänker genom kapitel där denne får komma till tals med egna ord. Redan det första kapitlet är ett sådant och jag blir oerhört illa berörd när jag läser det. Hade det inte varit för att boken ingick i min sommarkurs hade jag nog lagt den ifrån mig redan där, vilket inte händer ofta (jag minns bara två böcker jag aldrig avslutat). Inte tar jag illa vid mig när det gäller sådana här otäcka grejer i tv-serier eller så heller, så detta är verkligen en bok som sticker ut.

Ju längre jag läser, desto lättare blir det dock att fortsätta. Det är fortfarande obehagligt, men inte riktigt lika illa som inledningsvis. Dessutom vill jag veta hur allt verkligen hänger ihop, för även om man genom mördarens berättelser får veta en hel del hela boken igenom är det först på slutet de sista frågetecknen reds ut.

Det är en välskriven bok och den berör verkligen. Men vill man verkligen läsa sådana obehagliga saker? Jag funderar på om man med gott samvete kan rekommendera den för andra, även om jag pendlar mellan högsta betyg och en fyra då jag ska betygsätta den. Jag bestämmer till slut att den bara ska få 4/5 och om ni vill läsa den så får ni göra det utan min rekommendation.

Söndagsord

Jag har ett par bokrecensioner på lut, igår läste jag ut Män som hatar kvinnor, men jag nöjer mig med ett litet inlägg om allt eller ingenting idag. Jag kan konstatera att läslusten verkligen vaknat nu i sommar, men det är väl inte så konstigt egentligen. Det har alltid varit min mesta lästid, men i år kände jag mig väldigt trött på böcker efter den slitiga vårterminen, så läslusten var lite svårare att finna än vanligt.

Nu funderar jag på hur jag ska lyckas hålla liv i nöjesläsningen även i höst då jag kommer studera hela 150%. Kanske visar det sig ohållbart, men jag ska i alla fall göra ett ordentligt försök att fortsätta läsa. Om inte annat så får jag det betydligt lugnare under andra terminshalvan när jag går ner till halvfart istället och då ska jag väl kunna läsa både en och flera böcker utan problem!

Vad kan jag skriva mer? Det är egentligen inte någon brist på funderingar, men det känns fel att samla alla huller om buller i samma inlägg, så jag nöjer mig nog med boktemat för nu. Nästa bok på tur till sommarkursen blir Åsa Larssons Till dess din vrede upphör, men för att lätta upp tillvaron lite mellan alla vidriga mord påbörjade jag Simona Ahrnstedts Överenskommelser igår, ni vet den jag nämnde tidigare i år när jag skrev om böcker jag planerat att läsa i år? Jag är dock inte så bra på att ha flera böcker på gång samtidigt, så jag misstänker att den mest kommer bli liggande fram till dess att sommarkursen är över i augusti. Om jag inte stjäl till mig lite nöjesläsningstid mellan deckarna. Jag ligger för tillfället en bit före i planeringen så helt omöjligt borde det inte vara!

Flyga högt, Katarina von Bredow

Det har blivit många bokrecensioner på sistone, men detta får nog bli den sista innan jag gör ett uppehåll för andra inlägg. Kanske. Det blir ju en hel del läsning dessa dagar...

Igår var jag på biblioteket för att lämna tillbaka några böcker och beställa en bok som varken fanns där eller på nätbokhandlarna och som jag behöver ganska omgående. Då passade jag på att ta en liten titt i hyllorna närmast ingången, där ungdomsböckerna huserar. Till min stora glädje fann jag en ny bok av en av mina favoritförfattare inom denna kategori, Flyga högt av Katarina von Bredow. Jag hade påbörjat sommarens femte kriminalroman på förmiddagen, men på eftermiddagen kunde jag inte låta bli att lägga ifrån mig den och ge mig in i ett gäng femtonåringars komplicerade tillvaro istället.

Säga vad man vill, men att förmedla känslor är ungdomsböcker i allmänhet bäst på och KvB i synnerhet. Därtill blir hennes böcker sällan liggande halvlästa särskilt länge när jag väl påbörjat dem. Jag började alltså läsa Flyga högt igår eftermiddag, sedan låg jag vaken till 01:40 och läste inatt för att sedan fortsätta i förmiddags. Jag kunde inte ens hålla mig ifrån att öppna boken under Våra bästa år (och det programmet kan man säga vad man vill om, jag missar det i alla fall inte om jag inte måste göra något annat, det ingår i min "frukostrutin" liksom).

Det enda jag är riktigt kritisk till när det gäller KvB:s böcker är förekomsten av uttryck som jag har väldigt svårt att tro att ungdomar slänger sig med så mycket. Låt gå för att någon enstaka ungdom någon enstaka gång gör det, men här förekommer de lite för ofta hos lite för många karaktärer för att kännas helt trovärdigt. Och sedan undrar jag om namngivna blommor hör hemma i en ungdomsbok? Jag är visserligen en blomälskare av rang (tvivlar någon kan ni ju rumstrera om i min fotoalbum-kategori här i bloggen!) men det hade inte känts lika malplacerat om trädgårdsväxter beskrevs som "rosa och lila och taggiga" istället. Men det är väl egentligen petitesser i det stora hela. Sammantaget kan inte Flyga högt få ett annat betyg än högsta möjliga i alla fall; 5/5.

Glasbruket, Arnaldur Indridason

Fjärde bok ut att bli läst inom min sommarkurs efter Kamratfesten blev den moderna isländska kriminalromanen Glasbruket. Det var en bok som bitvis berörde rejält, bitvis var tankeväckande och delvis rätt bekant, ni vet.. som en deckare bland alla andra. Det är förstås svårt att komma ifrån det när deckare oftast är skrivna enligt samma mönster, det gör dem förutsägbara. Sedan kommer jag inte ifrån att läsningen blir haltande när det kommer till utländska namn som jag inte vet hur de ska uttalas. Jag hakar upp mig och tappar tråden, till viss del.

I det stora hela tyckte jag det här var en bra bok, i samma stil som Beck ungefär. Snabbläst. Det står på framsidan att den är utsedd till Nordens bästa kriminalroman och ptja... nja, jag vet inte om den är riktigt så bra. Men en svag 4/5 får den i alla fall!